Anna gästar en resepodcast och berättar om vår resa

 


Anna gästar svenska resepodcasten Reslustpodden och berättar om våra upplevelser och tankar innan, under och efter vårt reseäventyr. Lyssna på avsnittet nedan
021. SPECIAL: Anna Islander – att resa med familj i 9 mån

Många har någon gång funderat på hur det skulle vara att bara resa bort en längre tid men det är väldigt få som faktiskt gör det. Familjen Islander gjorde dock slag i saken och reste iväg i hela 9 mån. Lyssna till Annas reseskildring och allt som behövdes planera innan. Följ deras resa på Insta @thedigitalnomad_islanders. Har du frågor, maila på reslustpodden@llexperience.se

Hur man fixar strandbröllop på 1,5 vecka

Vi hade pratat om att gifta oss “nån gång i framtiden” i några år. Mani hade yppat idéer om nåt snöbröllop med häst och släde. Vi hade snuddat vid tanken att göra det i New York. Men sen hade vi enats om att på en strand, barfota med oss fyra i familjen på plats skulle vara ungefär perfekt för oss.

För med noll lust att blanda in något religöst dravel och med hyfsat utspridda och splittrade familjer (plus att varken Mani eller jag är några direkta rampljus-älskare), så ville vi att vår vigsel främst skulle bli något avskalat och fint tillsammans med våra barn.

Så långt så bra. Men sen ska men den här typen av tillställningar ramlar ju inte direkt färdiga i ens knä. De kräver nån form av planering och arrangerande, hur pluttiga de än må vara.

På det här snart nio månader långa reseäventyret har vi haft den oerhörda lyxen att besöka en hel drös med galet fina stränder. Trots detta var det inte förrän vi befann oss på Gilli Air-ön som poletten ramlade ner. För med en dryg månad kvar till hemfärd insåg vi att, skulle vi ha nåt strandbröllop så får det nog bli av. Typ nu.

Så vi började söka och fråga runt på ön och i diverse Facebook-forum. Vem kunde hjälpa oss att få till en ceremoni inom ramen av tio-tolv dagar på nån av Giliöarna eller Lombok innan vårt plan skulle lyfta mot Vietnam? Parallellt startade vi för övrig även maildialog med en bröllopsresort i Vietnam. Men då man där meddelade att det regnade och eftersom våra hjärtan klappade lite extra för Indonesien, var vårt huvudfokus att få ceremonin arrangerad där.

På Google ramlade jag på Top Lombok Wedding, en indonesisk bröllopsanordnare med ett något förpliktigande namn och i alla fall ett par nöjda fd kunder. Använde de WhatsApp, månne? Slängde iväg ett meddelande och, jajemän, fick svar nästan direkt.

Som av en slump skulle den här arrangörskillen strax hålla i ett bröllop på grannön Meno, dit vi också skulle. Så vi bestämde träff på Meno-resorten och började direkt spinna på att vårt ceremoni kanske skulle kunna köras där inom nån vecka. Rumspriset enligt Booking, Agoda mfl skulle vår budget i alla fall palla. I övrigt hade vi fortfarande väldigt lite koll på vad ett sådant här arrangemang skulle kunna gå på.

Så vi började förbereda oss. För mig innebar det främst att hitta en ljus klänning modell lite piffigare. För efter att mest ha levt i beachkläder och flip flops i åtta månader saknades denna i baggaget.

Gili Air kunde nu knappast anklagas för att vara nåt shopping-mecka av rang men ryktesvis skulle lillebrorsön Meno ha ett ännu skralare utbud. Så jag provade helt enkelt de sex vitaktiga exemplaren som Air kunde skaka fram och valde till sist den klänning som kändes mest rätt. Med indonesiska mått mätt var den rätt dyr, 250 SEK, men nu var det ju en “bröllopsklädsel” vi pratar om. Så. Klänning check.

Projektet ringar lämnade vi däremot helt därhän. Smakmässigt fanns det i ringväg inget på ön vi skulle vilja ha (och vi är inte fortfarande inte övertygade att vi vill ha dem alls). Det fick bli en senare puck att ta ställning till.

Ett par dagar senare tog vi pick och pack och barn och puttrade över till Meno. Oh ja, helt klart en paradisö som gjord för både bröllop och smekmånad! Vi smög iväg till resorten där vi stämt träff med arrangören påföljande dag. Wow, där låg den, helt perfekt på en vit strandudde. Men hoppsan, där var visst bröllopsparet också. Och deras två fotografer. Och här kommer visst hotellpersonalen med en uppenbar önskan att sjasa iväg oss.

Haha, nä vi kände oss inte supervälkomna på den här resorten. Det framkom senare att det vi skymtat hade varit starten av ett jättebröllop. Nittio gäster hade skeppats från olika delar av världen för att hänga på den här resorten en vecka. De hade alltså abonnerat hela stället och troligtvis ett par av de närliggande hotellen. Bröllopsarrangören hade personligen dragit in 150 000 SEK på evenemanget (gissningsvis ett av hans största gig). Lägg till det resor och boende för alla gäster, mat och dryck, liveband, fyrverkerier, fotografer, kläder, ringar, make up, hår & blommor. Wow. Vi snackar åtskilliga miljoner SEK nu.

Ok, så vår tilltänkta budget var väl säkert nån procent av detta och även om vi hade varit onödigt likvida hade vi nog knappast valt att blåsa sådana summor på ett bröllop. Kalla oss snåla och trista om du vill, men vi hade nog helt enkelt hellre rest i ett gäng år för de pengarna.

När vi sedan fick det första kostnadsförslaget för vårt väldigt mycket simplare tillställning så visade det sig att även att anorda en lite enklare ceremoni skulle öka i kostnad om man körde på Meno.

Detta eftersom alla inblandade (vigselförättare, hår & make person, fotograf, arrangör och bröllopsarrangemang (läs båge och blommor) skulle behöva fraktas från Lombok och det skulle även krävas övernattningar. Hmm. Vi svarade att vår budget var ungefär hälften av det som föreslogs men att vi inte såg några problem med att flytta oss till lämpligt strand på Lombok om det underlättade.

Vips hade vi ett nytt förslag tillbaka med korrigerad budget. Fyra-fem dagar senare kunde vi köra vår ceremoni på Jeeva Klui Resort på Lombok om vi ville. Fotograf fyra timmar, hår & make, blommor, bågarrangemang, engelsktalande vigselförättare, privat middag på stranden och boende i rum med strandläge ingick. Pris 8.000 SEK (eller snarare 12 miljoner indonesiska ruphier, galen valuta det där).

Här gällde det nu att släppa kontrollen förstod man. Bröllopsmiddagsmenyn som las fram kanske inte var exakt vad vi önskat (vilket löste sig senare då vi fick välja a la carte), konceptet “blommor” och våra valmöjligheter gällande själva ceremonin – allt var ganska luddigt paketerat. Dessutom, i en helt perfekt värld, kanske jag hellre hade velat gifta mig i nypiffat hår (istället för i slitet,tovigt strandhår med åtta månaders utväxt) och Mani ville säkert hellre haft på sig ett par byxor utan revor i. Men skit i det nu.

Sista pucken att lösa var att få tag i en drönare vilket var något vi tyckte skulle ge ett coolt perspektiv och ett fint minne. Men eftersom denna förfrågan var lite okänd mark för vår arrangör på Top Lombok Wedding så fixade vi det själva på ett par timmar via en lokal köp- & sälj Facebookgrupp och WhatsApp. Lokala drönarkillen Arief skulle dyka upp och filma lite. Ville vi se tidigare filmer så var det bara att kolla hans Instagram. Inga problem.

Ok, nu kör vi!

Gili Islands

Strax utanför Lombok ligger dom 3 omtalade öarna Air, Meno och Trawangan. Vi har siktet inställt på Air. Uppdraget är att spela UNO, snorkla, plumsa, boosta projekt pepparkaka, läsa och njuta av närvaron av små fötter i ansiktet när man sover. Helt enkelt krama ur det bästa av Indonesien tillsammans.

Båten som tar oss iväg ifrån Lembongan är laddad med förväntansfulla backpackers, kärlekspar och nån barnfamilj precis som vi. Ett snabbt stopp på Lombok för båtbyte/omlastning. Anna kollar med killarna att Emils lilla vagn är med, killen gör tummen upp och vi hoppar ombord. Själv såg jag våra 3 väskor iallafall förflyttades över. Emils vagn kom givetvis inte med, hahaha. Anna ser till att vi får åka häst och vagn till hotellet gratis och vagnen ska dom leverera senast imorgon.

Här sker all förflyttning till fots, cykel, häst eller elmoppe. Små stigar knyter ihop den lilla ön som man promenerar runt på ett par timmar. Sanden är vit och havet har lätt 50 nyanser av blått.

Precis som på Lembongan sticker Mio och Emil ut till dom andra barnen och leker i fullt ös tills mörkret sätter stopp. Med en ficklampa går man runt tills man hittar dom hemma hos sina nyfunna Indonesiska vänner. Rännstensungarna kallar vi dom små klungorna av barfota fötter som forcerar trädgårdar, vattenhinder, träd, hönor och hästar i ett rasande tempo.

Tar mod till mig och kliver in på ett litet spartanskt gym inklämt på en bakgata. Köper ett veckokort för 100 000:- (70 Sek). Gäller att hitta formen innan svenska beach 2017 gör entré. Hoppar upp på en dammig våg för att kolla statusen på BMI, drygt 73kg. Byter målbild direkt ifrån Ronnie Coleman mot Mickey i Snatch. 1 vecka och 6 pass senare väger jag in på 72,8kg. Alla gamla gymtomtar som ser ut som svullna mjölpåsar efter att ha lagt ner träningen???? helt ologiskt.

Efter 8 dygn packar vi ihop våran utrustning och bordar en båt över till Meno, grannön vi har sneglat på ifrån stranden. Anna tyckte jag skulle ta luftmadrassen över sundet och spana lite, nog. Lilla Air mot en något mindre busy paradisö var ett smart drag. Vi snorklar loss med sköldpaddor och massa fiskar. Stränderna är givetvis vita med sköna små träd som skänker lite skugga över oss. Mio och Emil kan klättra, vi bygger kojor av grenar och saronger. Ett provisoriskt sänka skepp står uppställt på stranden, bara sitta ner och spela. Maten kanske inte knockar oss men jag har havregryn i väskan som reserv. Vi hoppar över att besöka rock´n´roll ön Tarawang som mest är party och yngre publik, vi har rännstensungarna, öl och ingen sovmorgon. Party enough…

Copy to Clipboard