En förmiddag hos oss

Idag har vi varit på Koh Tao i 12 dagar och börjar komma in i lite rutiner. Vardagsliv liksom.

Vi vaknar och går upp vid 6-halv sju på morgonen. Mani drar iväg och kör ett pass med sin army-app. Jag funderar på om jag också ska få tummen ur och köra igång ett träningsrunda. Bestämmer mig för att göra det. Snart. Sen blir det inte av…

Plockar lite grejer, kollar sociala medier, läser och svarar på mail och frågor som kommit in från dem som inte är i samma tidzon som vi. Betar av nåt på att göra-listan. I denna finns det t ex upprättande av inventeringslistor för att få koll på att husen har allt som behöv, att lägga upp nån mall i bokningssystemet, att ta fram nån skriftlig information som ska finnas i husen, till att leta upp restauranger som kan tänka sig leverera mat till våra framtida gäster och att lägga ut annonser på Facebook.

Under den här tiden leker barnen oftast med ipad eller i sin lekhörna utanför våra sovrum. Sen vill de bada. Så då gör vi så klart det. På med Swimfin hajfena för Emil och badkläder för oss alla, sen hoppar vi. Klockan är då ca halv åtta.

Mani kommer tillbaka från sin runda. Många dagar lite frustrerad eftersom appen han använder inte vill registrera hans nyss gjorda träning. Vilket innebär att för att få komma vidare i programmet behöver han göra om samma pass igen. Troligtvis beror detta på att han inte har nån internetuppkoppling när han är ute och tränar. Moderna problem :).

Mani fixar frukost ute på terrassen. Frukosten består av en liten sockerstinn yoghurt med musli eller corn flakes med mjölk. Väldigt sötad juice. Ägg och kaffe. Vi skrattar lite åt att vi tidigare haft barn som inte ens fattat konceptet lördagsgodis och vars sockerkonsumtionen vi kunnat minimera utan problem. Den tiden verkar förbi. Här finns det nämligen oftast bara sockeralternativ och helt plötsligt dricker 2 åringen cola och äter klubbor var och varannan dag. Inte till frukost dock, kanske man borde tillägga.

Igår köpte vi för övrigt en 2 liters osockrad drickyoghurt för 60 spänn tillsammans med frysta hallon (för ungefär summa), musli, bananer och mandlar så blir det kanske idag en frukost som påminner mer om “våra frukostar från förr”.

Ungefär till frukost, dyker även våra städerskor Phyo och Lett upp. De är från Burma, som de flesta som jobbar på den här ön. De pratar minimalt med engelska så det blir mycket teckenspråk och pekande. Jag har med hjälp av google translate tagit fram en engelsk-burmesisk ordlista som jag hoppas ska hjälpa oss att förstå varandra lite bättre och på sikt även att de börjar lära sig mer engelska. Resultat kan ju även bli att jag lär mig en del burmesiska. Åtta heter t ex shit, men kanske uttalas det annorlunda :).

Efter frukosten finns det inköpslistor som ska betas av, hus som ska kollas, taxi till gäster som ska beställas och en hel del dagar gäster som ska checkas in/checkas ut. Barnen badar igen och Mani och jag hänger vid poolen med ett öga på dem och ett på våra datorer och telefoner och diskuterar dagens logistikpussel. Nåt ska införskaffas, nåt ska kollas, barn ska aktiveras. Vem gör vad och vilket barn följer med vem?

Jo vi bor alltså högst upp på ett berg om vi missat och säga detta. I en fantastisk villa med grym utsikt. Vägarna hit består av flertalet branta, smala vägpartier, som skulle kunnat klassas som svarta puckelpister om de varit skidbackar. Lägg till mötande trafik och ibland höns.

Eftersom det bara är Mani som hittills känner sig säker på moppen så har han fått bli vår inköps- och transportkille. Efterhand har även först Mio sen både Mio och Emil fått följa med. Så de åker alla tre ibland och jag passar på att beta av lite jobb på datorn.

Tanken är ju så klart att även jag ska lära mig köra moppe. Våra transportbehov kommer inte funka annars. För det andra alternativet är att åka taxi vilket kostar lika mycket som i Sverige. Budget för minst två taxiresor per dag har vi ju inte ens hemma.

Som den stadstjej jag är, ingick inte moppekörning per automatik i min tonårstid. Nu har jag börjat prova så smått, igår var första gången hela vägen fram och tillbaka till och runt byn. Precis när jag tyckte allt börjat flyta på så lyckades jag på tillbakavägen ramla i uppförsläge i den första branta slopen och sen IGEN i den sista. Så nu är det stukat självförtroende (och hand) när det gäller min moppekompetens. Men vad är det de säger, på hästen igen?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *