Man kan ha fel ibland

Två månader på Bali, ön som jag ju initialt, dissade ganska fett, är snart över.

Jomen, jo, man kan väl ha fel? För, utan att föringa något av våra andra sjukt bra stopp på detta äventyr, kan vår vistelse på detta ställe definitivt ha varit den mest avslappnade och total bekymmerslösa tiden för oss alla. Vi har bott fantastiskt, ätit grymt, bara mött sköna människor, lärt oss yoga och surfa och egentligen inte haft någonting att tänka på eller oroa oss för. Så en till 99,99% positiv upplevelse kan man väl säga.

Mio har avancerat snabbt i sina engelskakunskaper efter vi signade in honom på den internationella kidsklubben, The Garden, ett ställe han för övrigt älskar. Emil vägrar förskola och hänger hellre med sina svensktalande föräldrar (så där skrotades visionen om lite barnfri tid då och då). “Jag kommer skrika” brukar vara hans lite överdramatiska respons när vi frågar om han också vill bli avlämnad.

Emils engelska ordförråd är pga detta lite smalare än storebrors men det hindrar honom inte från att t ex slänga ur sig ett “awesome” när de äldre indonesiska damerna kommer med gåvor till de hinduiska gudarna och då även sticker till honom en godisbit.

Båda killarna är små delfiner i vattnet, det simmas, hoppas och dyks nåt helt sjukt. Enda problemet med detta är väl det grönskimrande poolhår som vi drabbas av. Mio aka Hulken värst av alla troligtvis för att han spenderar timmar under ytan varje dag.

För att försöka återställa våra kalufser till lite mer gulblond nyans har vi provat diverse huskurer och kommit fram till att tomatketchup funkar bäst. Så ett par gånger i veckan kör vi inpackning med plastpåsar på huvudet i ett moln av tomat (en doft man oftast av goda anledningar inte förknippar med hårvård).

Ett par vitaktiga stränder finns här på Bali visar det sig. På sydspetsen vid Nusa Dua. My bad. För att bo där behöver man sannolikt en annan budget än vår. Saudiska kungafamiljen besökte området för ett tag sen och hyrde då tre hela hotell i nån vecka. De tog även över flygplatsen vid ankomst, så ja, de hade nog mer rätt plånbok för det området.

Vi gjorde faktiskt en ansats till att flytta oss till ett nytt ställe/ny strand men efter att ha varit runt och rekat insåg vi att vi trivdes lite för bra i Canggu. Så vi blev kvar. Varför ändra ett vinnande koncept liksom?

Sen har det bli lite nedräkning inför vår planerade hemkomst i början av sommaren. Finns rätt mycket att fixa med och ta tag i så klart. För att minimera kostnader sas ju det mesta upp när vi åkte förra hösten så nu ska alltifrån teleabonnemang, gymmedlemskap (yoga för mig då), boendekort till de lite tyngre posterna som, inkomstkällor, lösas.

Barnen har fått klartecken för förskola och skola som vi sökt i Göteborg så det är skönt. Jag har börjat skicka in lite jobbansökningar till lite olika positioner. Man blir verkligen inspirerad av att jobba digitalt här på Bali. Har mött hur mycket “digitala nomader” som helst från unga till medelålders som alla skippat den traditionella gå-till-kontoret på en plats-modellen och istället jobbar via sin dator från poolkanten eller på ett café på valfri plats. Visst jobbar de emot en annan världsdel blir så klart arbetstiderna lite skeva men det tror jag man kan leva med i utbyte emot att man har frihet att röra på sig.

Det positiva är att det också visar att fler och fler företag har börjat inse att det faktiskt går att ha folk på distans. Uppgifterna blir gjorda oavsett och kanske blir det även bättre genomfört eftersom den som utför dem kan vara mer motiverad samt vill jobba effektivt så att det finns tid kvar för ett dopp i poolen eller lite vågsurf också :):

Det är kanske lite mer utmaning att söka på distans med tidskillnad och utan möjlighet till IRL-möten men det är ju helt klart lösbart. Det bevisade ju Mani snabbt som inom veckor av sina första ansökningar fick intervjuer med olika potentiella arbetsgivare via både Skype och tele. Och min grymma kille fixade ju det! Så klart, kanske man borde säga för jobb har han väl aldrig varit utan om det inte varit frivilligt. Detta betyder att vår familj kommer ha åtminstone en arbetsinkomst direkt när vi kommer hem. Lite skönt!

Eftersom det finns gott om efterfrågan inom online marknadsföring så är jag rätt övertygad att även jag kommer hitta rätt på sikt. Är vid det här laget rätt taggad för att börja jobba igen (tips mottages gärna btw). “Det löser sig” är ju vår inställning och motto sen vi kastade oss ut på den här resan och det har ju stämt hitills.

I och med att vi nu börjat tänka mer på livet efter vår tripp så är det lätt att börja tänka att äventyret snart är slut, men riktigt så är det faktiskt inte. Vi har ju nästan två månader kvar vilket ju är typ dubbelt så långt som en ordinarie sommarsemester. Så göttigt! Så imorgon sticker vi som sagt, på påsk-break till Phuket innan vi tänkt köra hardcore strandliv på lite fler indonesiska paradisöar.

Kram och glad påsk på er :)!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *