Öluff i Indonesien

Väl tillbaka “hemma på Bali” (ja, det kändes faktiskt så) styrde vi kosan emot kustorten Sanur. Ett försenat flyg gjorde att vi inte kom fram dit förrän vid midnatt och missade då incheckningen till AirBnb:et vi bokat.

Så i någon timme efter vi landat befann vi oss i en taxi med tre stora resväskor, diverse handbagage, en barnvagn och två trötta, sovande barn. Att plötsligt inte ha nånstans att sova på en ny plats var spännande. Slutligen passerade vi ett hotell som fortfarande var bemannat och fick checka in. Sen däckade vi.

Sanur visade sig vara en liten avslappnad fiskeby/turistort med barnvänliga strönder. Framåt eftermiddagen så fylldes den av lokala barnfamiljer och Mio och Emil fick snabbt många nya kompisar att leka med i vattnet och sanden. Jag tror vi kunde hängt där lite längre utan problem men vi höll oss till ursprungsplanen och stannade bara några dagar. Sen påbörjade vi vår fyra veckor lång öluffartripp på paradisöarna öster om Bali. Nusa Lembongan, Gili-öarna och Lombok här kommer vi!

Öluff, ja det låter ju härligt och det är ju vanligtvis en väldig frihetskänsla att förflytta sig mellan olika platser när man är ute och reser och känner sig manad för nåt nytt. Dock måste sägas att är denna känsla blir lite hämmad när man reser med två barn och ett något överdimensionerat bagage. (Det sistnämnda har vi för övrigt kämpat med att banta ner under tidens gång. Grejer har slängts, glömts och tappats, leksaker har getts bort etc. Men man kommer inte i från att saker som hjälmar, blöjor, leksaker, välling, vagn etc fortfarande tar mycket plats).

Dessutom så har barn en förmåga att bli rastlösa när det ska åkas längre sträckor eller medan man ska vänta på att gå på/gå av. Så då gäller det att ha strategipackat handbagaget med snacks, spel, dryck, leksaksbilar och ipads så att de har något att fokusera på. Nu har, i ärlighetens namn, våra resor så här långt, oftast flutit på hur fint som helst. Men så har vi ju en del rutin vid det här laget;).

Båtbolaget som vi bokat med från Sanur till ön Lembongan en dryg timme bort erbjöd billiga biljetter och både Mio och Emil fick åka gratis. Catch-ing! Men gissningsvis hade den här firman inte vunnit några priser för sitt säkerhetsarbete, i alla fall inte de senaste tio åren. De hade även anammat samma pristänk som lågprisflygen så vi upptäckte att det t ex inte ingick att få bagaget ombord på båten i grundpaketet. Det betalade man extra för. Jomen, jaha, vårt bagage vill vi väl ha med oss? Ok vi köper till den tjänsten.

Sen gjordes ombordstigning direkt ut från stranden, som denna dag hade ganska höga vågor.
Väl ombord så fick vi plats i fören. Jag, som oroat mig lite över att vi lämnat efter oss barnens flytvästar i Thailand, kollade så klart genast under sätena om det fanns västar som utlovats. Jodå, där var de.

Men om man bortser från att de här exemplaren så klart var alldeles för stora för barnen så skulle de även bli helt oanvändbara för oss vuxna visade det sig. De var bra trötta och slitna. Om de inte hängde i trådar så gick de inte att stänga eller knyta ihop. Ok. Bara att gilla läget och hålla tummarna att den här resan skulle gå olycksfritt. Man hade ju hört om turistbåtar som både sjunkt och exploderat i Indonesien och att man därför skulle välja sitt bolag med omsorg. Där hade vi helt klart bommat. Men den gamla sannolikhetsläran säger väl ändå att oddsen är rätt låga att det faktiskt kommer hända, fick jag intala mig.

Vårt mål Nusa Lembongan mötte oss med turkosblått vatten och en omedelbar paradisökänsla. Även här var ganska vild sjö så avstigningen blev kapplöppning för att komma upp från stranden innan nästa våg skulle väta ner oss. Och att få av bagaget var faktiskt gratis.

Efter lunch och lite pustande bestämde vi oss för att ge oss an den kilometer långa promenaden till vårt hotell. För som alltid när man anländer till ett nytt ställe, så hamnar man i hajarnas marknad när det gäller transport. Dryga hundralappen dvs nästan lika mycket som vår nyss avklarade timmes långa båtresa skulle man här ha för att frakta oss några minuter bort med bil.

Eftersom vi reser med en hyfsat tight dagsbudget så kändes det inte rimligt att betala motsvarigheten av tre-fyra middagar för att åka den här ändå korta sträckan. (Hemma i Sverige hade man ju kallat priset överkomligt så klart. Allt är relativt). Just på den här ön visste vi också att det inte fanns några alternativ till taximaffian att vända sig till för transport så då fanns ju bara alternativen acceptera priset eller promenera.

Så mitt i den gassande middagssolen gav vi oss i väg. Barn och alla väskor i entouraget. Vi promenerade ett tag och fick sen lite flyt när vi lyckades faktiskt möta en man på moppe, som lite unikt, inte ville sälja oss en transport. Han visade sig turligt nog även vara släkt med familjen som drev hotellet vi skulle till så han for iväg för att be dem plocka upp oss vilket de gjorde. Vi var framme!

Sen spenderade vi några sköna dagar med att på moppe kajka runt vår ö och grannön Nusa Ceningan och upptäcka många fina stränder och landskap. Vi njöt för fullo av det sköna avslappnade ö- och strandlivet samt den minimala trafiken.

Familjen vars hotell vi bodde på hade mängder av ungar som Mio & Emil hängde och busade med när vi var hemma. Och som tack för den informella barnklubben så fick de barnen ta över Mio & Emils älskade sparkcykel när vi åkte.

Vår kommande båtresa bokade vi med det fina, ansedda och dyrare båtbolaget som stoltserade med flertalet färska utmärkelser för sin service och säkerhet på väggarna på kontoret. För att inte gräva för stort hål i plånboken skarvade vi lite med sanningen. Emil nyss fyllda 3 fick bli född några månader senare så att han kunde få följa med gratis. Vad gör man inte för att hålla sin budget :)? Nästa stopp: Gili Air.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *