På väg söderut

Det är nu en vecka sen vi i regnet hoppade på Lomprayha-färjan till Chumphon i hamnen på Koh Tao.

Ursprungligen var vi bokade på nattfärjan till Surat Thani för vidare färd till flygplatsen där. Eftersom vädret bjöd på regn, blåst och åskskurar och färjorna till och från ön ställdes in på löpande band så bestämde vi oss i sista sekund för att ta den tidigare, lite knöligare rutten via Chumphon. Vi ville ju absolut inte riskera missa vår flight plus att vi vid det här laget kände oss väldigt taggade för att komma iväg på det nya äventyret.

Lite förvarning om vad det var för båtresa i busväder som väntade oss fick vi när vi medan vi köade för att gå ombord såg alla de som, lätt grönvita i ansiktet och med tomma blickar kom av färjorna.

Och, my god, vilken obehaglig resa det blev! Vindbyar och jättevågor och ett gungande och rullande utan dess like. Jag har alltid mått illa av gungande. Därför förflyttade jag mig ganska omgående ut till aktern för “frisk luft”, precis brevid de överfulla toaletterna. Där blev jag kvar. Lyckat! Det dröjde bara minuter innan Mani kom efter med Mio som hade kräkts. Sen var jag näst i tur. Efter det satt Mio och jag som små sorgliga högar med varsin påse i hand och mådde pyton resten av 1,5 timmarsresan.

Där fick vi alltså ännu en oskön båtresa på thailändskt vatten att lägga till vår samling. Sist vi var i det här landet gjorde vi ett antal. Mani kände ifs inte av nåt av vår just avklarade båtfärd och Emil, han somnade. Det är nåt med balanssinnet som gör det. Vissa har det, andra inte tydligen.

Väl iland blev det minibuss in till tågstationen. Vi var rätt möra vid det här laget och eftersom tåget inte skulle gå på flera timmar och vara framme i Surat Thani mitt i natten så bestämde vi oss för att hitta ett hotell i Chumphon istället.

Damen i stationens turistinfo hade vips fixat fram både tuktuk-förare och bokat rum. 10 minuter senare blev vi avsläppta vid ett folktomt hotell i utkanten av stan. Ett lite oväntat val av boende kanske. Men eventuellt betalade det här hotellet bra provision eller drevs av nån närstående. I serviceutbudet på hotellet fanns en pool i olympisk storlek men ingen restaurang och vår frukostbehov till kl 07 var till en början inte möjligt att lösa.

Mani fick iaf börja med åka med taxin tillbaka in till stan för att fixa middag till oss. Under tiden passade killarna och jag på att utforska rummet som var stort och fräscht. Wifi:et visade sig vara ur funktion och det fanns en väldigt detaljerad spec på engelska över hur mycket olika typer fläckar på sängkläderna skulle debiteras. Resterande kommunikation i rummet var på thailändska. Kanske behövde inte farangen mer information ansåg man.

Mio switchade på TV:n som hade många inhemska thai kanaler. Absolut ALLA visade den tillträdande kungens kröning. Antingen så var det nåt fel på inställningarna eller så var programutbudet, dagen tilll ära, helt inriktat på detta event, tänkte jag.

Hursom, nu vi fick en natts sömn som troligtvis var bättre än den vi hade fått ombord på ett rullande nattfartyg och vi skulle hinna till vår flight. Nästa morgon kom tuktuk-föraren och plockade upp oss och droppade oss vid en busstation. Sen blev det en 3 timmars minibussfärd till flygplatsen.

Innan vi klev på bussen hade Emil charmat till sig en stor klase bananer och genom hela resan så blev han sen uppvaktad av en man som fotade honom och flörtade med honom. Att resa med små blonda lintottar ger helt klart uppmärksamhet. Emil älskar det, Mio, not so much.

Flighten till Kuala Lumpur gick snabbt och smärtfritt. Sen hade vi en 5 timmar stopover i KL som vi fyllde med Burger King, Ipads, laddning av elektronik (vår efterfrågan för el 24/7 kommer nog utmanas den närmsta månaden),lek i barnzonen och otaliga toabesök vilket vi gärna kunde hoppat eftersom toaletterna inte var top noch.

Mio, som alltid har massor av energi och lätt blir rastlös, passade även på att öva på engelska för att motverka sin uttråkning. Krypandes på golvet och klättrandes så utropade han lite blandade fraser han lärt sig “How old are you?” “I don’t know” “one, two,three, four…” “Awesome!” “What’s your name?”, “Chase is on the case” “I ain’t afraid of no ghost”. Där kan ha funnits en och annan engelskspråkig i omgivningen som tänkte att han inte var helt hundra.

På tal om inte hundra. Emil bröt ihop i säkerhetskontrollen när vi skulle till gaten för att denna låg åt fel håll emot vad han hade siktat in sig på. Svårt att resonera med en förbannad, övertrött 2,5 åring och vi andra var inte heller beredda att tänka om vår resplan. Så istället vrålade Emil för full hals i en tjugo minuter för att sedan däcka precis innan vi boardade planet.

Tidigt på morgonen lokal tid, ca 36 h efter avfärd landade vi slutligen på The Gold Coast. Efter stränga instruktioner och hot om vad man INTE får ta med sig in i Australien samt att personalen sprayade kabinen med nåt som kändes direkt ohälsosamt så fick vi äntligen gå av planet.

Nästan direkt blev man påmind om varför det är så lätt att gilla Australien och dess folk. Medan vi tog oss genom passkontroll och tull möttes vi av idel trevlig och småpratande personal. Pass och tull brukar ju rätt ofta vara bemannade av ankomstlandets mest allvarsamma och fåordiga personal. Att komma in i ett land är inget att skratta åt. Men inte här. Damen i passkontrollen tog sig t ex spontant tid att ge oss lite tips på ställen vi borde besöka.

Lite vimmelkantiga, väl ute i ankomsthallen svalde vi ett par gånger innan vi beställde och betalade frukosten från caféet. Hoppla! Prisnivån från Thailand hade just fyrdubblats. Flygplatspriser och svenska kronans svaga växlingskurs spädde på det hela. “Nu äter ni upp, barn!”. Japp det är här vi kommer bränna reskassan.

Efter lite fix och trix så hade småkillarna och jag hoppat på en minibuss som skulle ta oss till Byron Bay, ca 1 h söderöver. Mani begav sig istället 10 mil, norröver till Brisbane för att hämta ut vår bostad och transport för de närmaste dryga 3 veckorna. En minihusbil med high top. Från rymlig  pool villa till compact living on the go i ett nafs.

Sent på eftermiddagen återförenades vi på en camping mitt på surfstranden i centrala Byron Bay. Underbart att vara tillbaka tyckte jag och så härligt att ha västerländsk standard igen tyckte vi allihop. Det dröjde väl en timme innan Mani yttrat, “I am home!”. Javisst Bejbi, här vill man bo. Det är ju det jag alltid har sagt 😘.

img_7421

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *